Jakten -02 i Busjön

Innan jakten
Varmt och torrt
Träningstillfällena innan jakten bjöd generellt inte på några upphetsande älgarbeten.
Vi träffade överhuvudtaget inte på just några älgar.
Det var väldigt varmt och enormt torrt i markerna så vittringsförhållandena var urusla.
Trots detta hade vi ett riktigt praktarbete med en ko med kalv.
Vi gick hemifrån mot lomviken, ett par kilometer bort.
Strax bortanför skoterleden började Atlas skälla. Efter de 10 första skallen förstod jag att nu var det nog på riktigt och efter en halvtimme gick man med ett brett leende genom skogen.
Totalt skällde Atlas en timme och fyrtio minuter. Sista halvtimmen låg jag på en liten ås och spanade på älgarna som befann sig drygt 80 meter bort.
När kon började röra sig och passerade ett smalt myrspänne kallade jag med visselpipa in Atlas. Han kom direkt och blev väldigt glad över sällskapet. Efter ett par minuter återvände han till älgarna och skällde ett par minuter till. Tydligen var kon rejält less och satt högsta fart därifrån.
Fem minuter senare hade jag en nöjd hund vid min sida.
Att husse också var nöjd är väl inte svårt att förstå.



Jakten
Blev väl inte riktigt som tänkt.
Styrkt av den enda framgången innan jakten gick vi med stora förväntningar ut i skogen på "riktigt".

Ska man sammanfatta årets älgjakt så var det som förra året. Älgarna sprang, och de springer fort.

Fantastiska mängder skogsfågel har väl gjort att hundnosen inte varit helt fokuserad på älg.
Hundkompisen, gråhunden Sluggo, har haft ett riktigt älgarbete som resulterade i att husse Rune fick skjuta en pinntjur.
I övrigt är det nästan bara "stänkälgar" som passarna fått ta hand om.

En passare sköt på en älg som gick undan. Efter en stund visade den sig igen, trodde han, och avlossade ytterligare ett skott.

Vi blev ditkallade för försöka spåra den påskjutna älgen. Jag var övertygad om att det var samma älg och ville börja där han skjutit andra skottet men Rune övertygade mig om felaktigheten i detta.
Efter cirka 150 meter hittade vi den första älgen stnedöd.
Vi förstod då att det måste varit två älgar.
Åter vid den andra skottplatsen började en lång och mödosam spårning.
Rune följde med med sin gråhund Sluggo. Vi hittade en hel del blod i spåret och tänkte att det här blir en lätt match.
Efter ett par kilometers spårande konstaterade vi att älgen inte lagt sig eller stannat till. Rune släppte Sluggo som försvann som avlöningen in i skogen. Vi väntade en stund på att få höra de taktfasta skallen eka mellan tallarna.
Ingenting och ingenting hände.
Vi fortsatte spåra och började fundera om vi tappat spåret. Vi hade inte sett något blod på ett tag och började ge tappt.
Atlas spårade dock lika ivrigt på sitt lite loja oinspirerande sätt.
Så småningom kom vi fram till en skogsbilväg där vi fick se några rejäla blodfläckar som uppstått när älgen hoppat över diket. Uppskattningsvis hade vi spårat 4-5 kilometer då. Vi väntade och Rune fick skjuts runt åt det håll älgen försvunnit.
Jag och Atlas fortsatte efter spåret. Snart fick jag på radion höra att Sluggo stod och skällde och att Rune försökte smyga sig på.
Vi fortsatte ändå spårandet.
Älgen gick undan och det blev gångstånd som Rune försökte genskjuta.
Till slut kom jag och Atlas fram till den plats där Rune hört Sluggo skälla älgen vilket gjorde oss säkra på att det var samma älg och vi avbröt spårandet.
Vi hade då spårat ca 8 kilometer vilket givetvis känns enormt roligt. Det är då inget fel på luktsinnet.
Älgen sköts strax därefter av en passare. Det visade sig att det första skottet tagit långt fram i benet.

Nu har vi skjutit färdigt (020918) vuxna och har kalvar kvar.
Förhoppningsvis blir resten av jakten lyckosammare.

Det blev det.

I slutet av september fick Atlas tag på en ko med två kalvar.
Jag hade sonen Tommy, 9 år, med mig och när vi princip gått färdigt och vände hemåt försvann Atlas och några minuter senare hörde vi svaga skall bakom ett berg. På väg fram ökade styrkan på skallen och de närmade sig stadigt. Strax kom de över kanten på väg rakt mot oss. Det var ganska öppen tallskog så vi hukade snabbt ner oss bakom ett träd och väntade. Kon blev nog varse oss och satte av i trav. När de försvann i riset sprang vi ner till rågången nedanför oss och fick precis se rumpan på de tre älgarna när de försvann. Atlas hängde envist efter med några skall då och då. Efter en stund hörde vi inget och hann tänka att det var nog det.

Vi följde rågången efter älgarna och Tommy tykcte nog att vi hade onödigt bråttom. Det kanske var tur att det blev ett lägre tempo för när vi passerat en bred bäck och kommit upp på berget bakom hörde vi återigen skallen från Atlas. Nu stog det stilla och vi började sakta avancera framåt.
Som orutinerad hundgåare hinner man tänka tusen tankar på hur man skall göra och hur älgen kan tänkas göra. Inte för bråttom, inte för bråttom.

Vi kröp sista biten och såg då och då Atlas genom björkriset.
Vid en liten glänta la vi oss att vänta och efter en liten stund började de så sakta dra sig uppåt mot oss. Kon var försiktig men kalvarna gick obekymrat fram och tillbaka och åt i riset. Till slut kom den mindre av kalvarna i läge och jag avlossade för första gången 444-an mot en älg.
De andra två gick undan en bit medan den påskjutna kalven sakta gick åt andra hållet. Efter ca 20 sekunder, vilket kändes som en evighet, la han sig ner och det hela var över.