Jakten -03 i Busjön

Sista dagen på första veckan
Det tog tid innan det lyckades
September 2003 inleddes lika varm som året innan.
Vi började på lördag efter premiärveckan för att de tillresta jägarna skulle få fler jaktdagar.
De sju första dagarna hände det inte mycket. De få älgar som hundarna hittade stack snabbare än löningen och inte ett enda ståndarbete noterades. Inget som resulterade i någon älg i alla fall.
Men den åttonde och sista dagen, på söndag, hände det.
Från att ha varit 14 jägare dagen innan var vi helt plötsligt fem. Eftersom det var torrt i markerna och de få älgar vi stött på befunnit sig i närheten av blötmarker beslöt vi gå bägge sidorna av Sikbäcken. Jag fick den östra sidan och skulle gå närmast själva vattendraget.
Morgonen lovade bra jaktväder utan stekande sol och en svag sydlig vind drog längs den vidsträckta Sikmyran.
Jag körde runt och gick ut med Sven som skulle sitta längst norrut. När vi närmade oss passet såg vi två stora svanar som majestätiskt gled fram på en liten tjärn. Min hälleforshund Atlas upptäckte dem också och hade nog gärna velat simma ut och motionera dem en stund. Efter lite övertalning höll han med om att det var nog roligare att följa mig än att ge sig ut på vansklig fågeljakt. Dessutom på ojagbart vilt.
Vi följde bäckfåran och en förtrollad stämning omslöt oss. Tystnaden var så tät att den nästan gick att ta på och de dofter som drog längs bäcken var inte lika några man vanligen känner i skogen.
Mina tankar vandrade iväg och hamnade i Prins Valiants tecknade värld. I ett av de första albumen hamnade han som yngling i ett gigantiskt träskområde i Thule där flera spännande äventyr utspelade sig. Allt från mystiska innevånare i jordkulor som färdades över våtmarkerna på breda skidor till fantasifulla jagande monster.
Jag såg en hel del spår och legor och väntade nästan att någon mystisk varelse skulle resa sig ur det höga myrgräset.
Atlas sök var inte av någon vidare karaktär och jag hade väl inte alltför stora förhoppningar. De tidigare dagarnas resultat påverkade nog morgonoptimismen och förvandlade den till en viskande förmiddagspessimism.
Strax innan skoterleden och bron vi skulle gå över hittade jag en liten lada som i gångna tider använts för myrslåttern. Historiens vingslag slog när jag läste de noteringar som sedan länge försvunna bybor gjort i väggarnas stockar.
När vi gått över bron var det dags att få i sig lite kaffe och en macka. Målet därefter var en sväng ut på ”Römmarhölma”.
Två vilsekomna ryska soldater hade enligt sägnen mött sitt öde just på de här holmarna strax efter striderna i umeåtrakten i början av artonhundratalet. Tydligen hade de kommit från sina kamrater eller deserterat. Under sin flykt passerade de en bosättning inte så långt från Busjön där de blev beskjutna och bortjagade. En av dem sårades allvarligt och under den fortsatta flykten hamnade de på en holme mitt ute på en stor myr. Den sårade dog så småningom och den andres öde är okänt. Holmen, egentligen två stycken, fick senare namnet ”Römmarhölma” (Rymmarholmarna).
Jag hann inte sätta mig så var Atlas borta. Gemytligt satt jag och väntade när jag plötsligt hörde svaga skall i södern. På radion meddelade Martin att det skällde inte så långt från honom.
Nu blev det bråttom att packa ihop säcken och komma iväg.
Tillbaks över bron och snabbt förflytta sig mot skallen. Att hastigt ta sig över Sikmyran, även om det varit så torrt som det varit, är ingen lätt uppgift. Ofta fick jag gå runt alltför blöta surhål för att finna någorlunda fast mark under fötterna.
Skallen blev starkare och starkare och det verkade stå fast, vilket Martin bekräftade över radion.
Han satt på passet ”Plogen” vid skoterleden nere i myrkanten. På andra sidan leden finns ett litet skogsparti med mindre tallar. Han såg då och då en älg men inte hunden så han lät bli att skjuta. Skottfältet var inte heller helt rent vilket gjorde att han lät pekfingret vila.
Snart var jag framme och inom synhåll för passet där han satt uppflugen på ett par SJ-pallar. Ytan fram mot skogen var helt obevuxen och jag hade ingen lust att helt öppet försöka ta mig fram. Efter en försiktig ansmygning bakom små knölar av myrgräs var jag framme i skogskanten. Jag såg inga djur men det skallade ihärdigt och min enda tanke var att nu får du inte klanta till det här. Ta det lugnt men inte för lugnt.
Det var glest mellan träden så det var bara att gå ner på alla fyra och krypa.
Efter ett par hundra meter fick jag syn på den ljusa svansen som dansade i skogen.
Men var var älgen ?
Martin meddelade att han såg den men inte hunden.
Jag måste ju i samma takt som jag tog mig fram ha i tanke var Martin satt så vi inte hamnade i varandras skottriktning.
Atlas skällande och min vilja att lyckas gjorde att pulsen förmodligen låg på samma nivå som om jag sprungit 100 meter på 10 sekunder.
Plötsligt fick jag syn på älgen, en kalv. Den stod en bra bit framför Atlas vilket förmodligen var anledningen till att jag inte sett den tidigare. Hittade en rågång med en trampad stig jag kröp vidare i. På drygt 60 meters håll lyckades jag krångla mig upp i sittande och fick korn på den lilla älgen. Efter smällen gick den undan en bit men jag såg att träffen tagit strax bakom bogen och chansade inte på ett andra skott. Atlas hade också blivit djärvare och var nu runt älgen som blev vingligare och vingligare. När den lagt sig gick jag fram. På fem meters håll reste den sig igen och fick ett fångskott.
Förmodligen hade kon lämnat kalven strax innan jag kom i läge vilket kan förklara varför Atlas var relativt långt från kalven när jag fick syn på den.