Skoljakt i Busjön 2004

Så skaffar man nya jägare.
Busjöns jaktlag bjöd in eleverna vid årskurs fem på Furuviksskolan i Lycksele till älgjakt fredag den 17 september i år. Dagen blev en större succé än någon kunnat drömma om.

Våren 2004 blev det, under ett utvecklingssamtal med klassens lärare Eva Königsson, tal om att klassen kanske skulle följa med på älgjakt till hösten.
”Vi funderar på det och så tar vi upp det efter sommarlovet”, blev svaret
Så blev det och på ett föräldramöte blev föräldrarna informerade om planerna och reaktionerna var bara positiva.
Rune Eriksson och Calle Franklin hälsade på i klassen veckan innan och pratade älgjakt i drygt två timmar. De berättade om hur själva jakten går till, hur man beter sig på passet, hur det går till när älgen skjuts, hur gevären fungerar, vad som händer när älgen skjutits, om hundarna och sist men inte minst varför vi jagar.
Bästa lektionen vi haft på länge blev elevernas betyg.

Jägarkollegorna informerades på älgbönen, kvällen innan årets jakt inleddes. Ingen jublade väl men ingen sa heller ifrån. Det var väl lite svårt att föreställa sig hur det skulle vara att sitta på pass med 11-åringar som aldrig varit på älgjakt tidigare. Nåja, det blev inget mer sagt just då.
Busjöjägarna inledde jakten och det gick väl lite halvknackigt. Alla var överens om att det var länge sedan man sett så få älgar under första veckan.
Just därför var det lite nervöst på fredagsmorgon då barnen skulle komma. Alla ville ju att det skulle bli en bra dag och att det skulle hända något.
Barnen hade fått veta att de skulle vara på plats i Gläntan klockan sex på morgonen. Fröken Eva hade tillsammans med ett antal föräldrar hjälpt till att organisera transporten ut till Busjön.

Så många förväntansfulla och färgglada jägare har nog aldrig setts i Busjön tidigare. Totalt dök det upp 17 unga ivriga älgjägare.
Jaktlaget klumpade ihop sig på ena sidan och såg nästan lika tveksamt förväntansfulla ut som skolbarnen. Det var mycket liv och rörelse och alla funderade hur det skulle gå att ha den här ungskocken på ett älgpass där grundförutsättningen är att sitta stilla och vara tyst.
Hur som helst så började utlottningen av barn. Varje passare fick dra en eller två lappar med barnens namn på. Calle och Rune som skulle gå med hundarna tog två var.
Barnen visade ingen tveksamhet, när deras namn ropades upp gick alla raskt och kavat och ställde sig hos ”sin” jägarkompis för dagen.

När lottningen var klar gav sig alla iväg. De unga axlade sina välfyllda ryggsäckar och travade iväg ut på pass. Jakttiden var beräknad till ungefär fyra timmar men matsäckarna och godisförråden hade ledigt räckt ett par dagar. Till detta kom extrasockar och tröjor.

Solen kämpade sig glatt upp på en blå molnfri himmel och temperaturen höll sig ett par streck över nollpunkten.

Gustav och Felicia skulle gå med Rune och gråhunden Sluggo. De fick nedre delen av Äxingmyrliden på sin lott. Calle med hälleforshunden Atlas fick Kevin och Linn som följeslagare och skulle gå övre delen. Linn hade ett kritvitt ytterst prassligt regnställ.
När alla passare var på plats släpptes hundarna. Nästan direkt fick Atlas tag på en älg och började skälla.
Redan efter en kort stund övergick det i ett långsamt gångstånd.
Med klonkande stolryggsäck och vitt, prassligt regnställ försökte Linn följa efter när Calle sakta avancerade framåt. En gång lyckades de komma så nära att de såg hunden men inte älgen. Strax därefter fick älgen lite bättre fart på klövarna och gav sig iväg söderut längsmed passarkedjan.
Sluggo hade förmodligen hört våra aktiviteter uppe på berget och tyckte nog det var intressantare än nedre delen. Någonstans mitt på hållet ändrades skallets karaktär och Atlas kom tillbaks till Calle, Linn och Kevin. En vild gissning är att när Sluggo kom till älgen gav Atlas upp. Gångståndet fortsatte så sakta och det var bara frågan om vilken passare som skulle få älg och hund på sig.
Plötsligt small två skott från pass 13. Där satt Kjell Johansson och unge Mark Reinert. Strax därefter rapporterade Kjell att han skjutit en tjur och att den låg en liten bit från passet.
Jakten avbröts och alla samlades hos Kjell och Mark.
I mossan låg en mycket ståtlig 16-taggare. Den största älg som setts på åtskilliga år i Busjön.
De som var där kommer aldrig att glömma Marks blick och hur han gång på gång fick berätta hur hunden hade skällt och älgen kommit och hur Kjell hade skjutit och hur älgen ramlat.
Så småningom hade alla klasskompisar samlats vid älgen och Mark berättade fortfarande vad som hänt nu kompletterat med målande beskrivningar av hur det såg ut när han och Kjell tog ur älgen.
Det gjordes upp eld och fikat packades fram i väntan på att älgdragaren skulle anlända. Mellan tuggorna fick alla åter uppleva Marks berättelse om hur allt hade hänt.

Nästan på slaget tolv var älgen flådd och inhängd i kylrummet. I samma veva började föräldrarna som skulle hämta dyka upp. Gång på gång fick jaktlaget lova att det här måste göras om nästa år. Det var tjejerna som allra tydligast uttryckte sin önskan att åter få jaga i Busjön igen.

Även om man haft möjlighet att önska så hade nog ingen i sin vildaste fantasi trott att det skulle lyckas så här bra. Den största nackdelen är väl att skoleleverna, trots jägarnas bedyranden att så inte är fallet, tror att det är så här varje gång det jagas i Busjön.

När dagen summerades visade det sig att alla eleverna hade uppfört sig exemplariskt och trots att det blev lite kallt innan vi var hemma igen hade ingen sagt ett enda negativt ord.

Senare fick vi höra att Mark i busskön dagen efter hade sagt: ” Kjell, han ä bara bäst”.