Jakten -06 i Busjön

Vidsökt inledning
Det gick väl inte så tokigt sedan.
Innan jakten var vi ut och motionerade för at komma i form.
Redan då märkte jag att Atlas sökte ut längre än nödvändigt. Ofta var han bort mer än en timme innan han kom igen från första sökturen. Jag hörde heller aldrig några skall i skogen innan jakten. Om det berodde på frånvarande älgar eller annat har jag ingen aning om. Skulle varit intressant att kunna sitta som en lus i pälsen och se vad han hade för sig vid dessa tillfällen.
Detta beteende fortsatte tyvärr under första delen av jakten.
I slutet av första veckan hade vi besök av två skåningar, Joakim och Mattias.
Som tur var skärpte Atlas till sig och vi fick höra hundskall flera gånger. Omväxlande från Atlas och ibland någon av Runes hundar.

En episod jag minns är när vi jagade Gammgårdsudden. Det var ett eftermiddagspass så Runes hund fick vila och Rune gick med mig.
Atlas tog upp längst upp mot sjön och vi fick gå ganska långt innan vi förstod var det var.
Rune gick på sidan för att täcka upp åt höger medan jag gick rakt mot ståndskallet. Det stod stadigt och alt verkade bra. När jag fick se Atlas på ca 60 meter, alldeles nere vid sjökanten stannade jag och väntade. Älgarna, en ko med kalv, stod bakom ett buskage och ville inte visa sig. När jag skulle försöka krypa åt sidan blev hon nog vis mig och det bar i väg längs med stranden. Jag sprang fram för att se var de tog vägen när jag plötsligt hörde ett gigantiskt plask. Älgarna hade kastat sig i sjön och simmade som två jagare över viken mot andra sidan. Efter dem som en rödgul torped ”forsade” Atlas. Han tappade dock på dem och de klev upp på stranden när han var halvvägs över. Jag skulle tro att de simmade drygt 200 meter. När Atlas kom över på andra sidan hade älgarna redan försvunnit i skogen. Jag ropade till honom att han skulle komma tillbaka och tänkte att han kanske skulle vara så klok att han tog stranden tillbaka. Jag stod alldeles längst upp i spetsen på sjön så det hade varit det enklaste. Han var nog trött för han hoppade i vattnet och simmade tillbaka samma väg. Det var en väldigt blöt och trött hund som kom igen.

Fredag första veckan hade vi dessutom med oss elever från klass fem på Furuviksskolan.
Jag tror det hänt förut det som då hände.
Vi gick undersidan på Äxingmyrliden och strax innan vi befann oss nedanför den brantaste delen började Atlas skalla. Mattias och Maja P gick med mig. Jag tänkte att det här måste gå bra så vi tog det lugnt. Snart började det sakteliga dra sig mot oss så jag och Maja backade undan en bit medan Mattias gjorde sig beredd att skjuta om de skulle komma. Ekipaget var förmodligen mindre än 200 meter från oss.
Jag ropade till Rune och meddelade vad som hände. Han suckade då och sa att vi förmodligen skulle ha en gråhund hos vilket ögonblick som helst.
Han hann inte prata klart förrän en liten grå sudd passerade oss bakifrån rakt mot Atlas och älgen. Några sekunder senare tystnade Atlas och ett annat skall tog vid. I samband med detta blev nog älgen lite nervös och fick fart på benen. Upp mot brantaste delen och med hjälp av en sluttande klipphylla tog de sig upp på toppen där det blev fast. Rune och Joakim försökte smyga på men det var så otroligt tätt att de inte kom i läge.
Sedan bar det i väg och ut.
Det blev ingen älg den här dagen men jag tror alla hade en spännande dag i alla all.

Någon helg senare jagade vi åter Äxingmyrliden och jag och Atlas gick undersidan igen. Vi lottar faktiskt varje gång, jag och Rune, så det är slumpen som styr var man får gå.
Jag hade kanske gått en kvart är det blev upptag. I samma veva tog Runes jämthund Bozz upp uppe på ovansidan berget. Han skällde fantastiskt och hade ett väldigt fint arbete. Hoppades att Rune skulle få skjuta för unghunden när han skällde så bra.
Tänkte bara att nu tar vi det väldigt lugnt. Inga fler stötar på grund av ivrig hundgåare. Trots min omedelbara orörlighet började ekipaget att röra sig bort.
Bozz skällde fortfarande så jag satte mig bara att vänta. Tyckte strax att Atlas skall hördes närmare. Inte var det väl möjligt att det var på väg tillbaka. Jo, det var det. Försökte försiktigt hitta en lucka i skogen för att se vad som kom mot mig. En ensam älgko kom travande rakt mot mig. Hon stannade bakom en gran för att lyssna. Atlas skällde hela tiden och pulsen var på topp. Sitt still, tänkte jag. Hon kommer snart fram. Jag hade dagen till ära med mig Afrikabössan. Winchester 70, 375 H&H Magnum. Laddad med 300 grains Barnes X.
Hade tänkt prova bära med mig 4 kilo bössa bara för att se om det skulle gå.
I stället för att fortsätta framåt kastade kon om och började trava neråt lite snett från mig. På 50-60 meters håll drog jag på henne en smäll och hon for i backen.
Med lät lock för öronen hörde jag att Bozz fortfarande skällde uppe i berget. Det tystnade snart och Rune meddelade att han smugit på en kalv men inte haft rent håll och därför avstått från att skjuta. Kalven sprang i full karriär rakt i famnen på Mats som fick i kull den.
Vi gissar att kon och kalven hörde ihop men delat på sig när det börjat springa gubbar i skogen.

Sedan hände inte mycket för oss i skogen förrän i oktober.
Snön kom tidigt och i rikliga mängder.
Vi var ändå några ivriga som gav oss ut en snöig lördag. Gissar att det kommit en trettio centimeter.
Kjell gick med Rune och Johan och sonen Tommy följde mig. Vi gick Gammgårdsudden utan att se något färskt spår.
Atlas sökte ut bra och längst upp mot sjön hade han träffat på älgspår som bar i väg mot Hemsjöliden. Vi skulle just sätta oss och vänta när han kom tillbaka i bakspåren. Vi var fikasugna och tänkte att det är nog bäst att bege sig hemåt.
När vi kom ut på Busjövägen ropade Rune på radion och sa att de var hemma och hade kokat kaffe.
"Vi kommer strax" sa jag. "Vi ska bara gå över Lakaudden. Det tar en kvart ungefär".
Det hade under sommaren och hösten varit ett par älgar i förstbyn och de hade gjort en rejäl stig mellan byn och just Lakaudden. Jag tänkte att det kanske stod någon där och tryckte i snöfallet. Vi plumsade in och gick ner mot sjön där vi hittade ganska färska älgspår. Atlas kom upp bakom oss och tog efter älgspåren in mot mitten av udden.
Jag och Tommy följde spåren och fick snart belöning för plumsandet. Inne i ungskogen hörde vi svagt Atlas skälla för fullt. Det var upplega på träden så skallen hördes väldigt svagt. Fördelen med det var väl att älgen skulle höra oss lika dåligt.
Vi smög oss sakta närmare tills vi såg svansen på Atlas och strax därefter en ko med två kalvar.
Vi sjönk ner bakom en sten och väntade. Vi såg ömsom kon och ömsom någon av kalvarna. Till slut kom en av dem i läge och jag drog på den en smäll med 444.an. Kalven blev kvar på platsen. Det blev höstens sista älg. Snön fortsatte falla så vi avbröt hela älgjakten då, i mitten av oktober.
Ganska osannolikt eftersom första snön aldrig blir kvar.
Nu har vi haft en vinter som inte liknar något. I november och december har det töat och regnat mest hela tiden så all snö som kom i oktober försvann. Vi hade nästan en grön jul.
I skrivande stund 070101 faller det ett lätt snöfall ute och man inser att vintern inte riktigt är slut än.




Skoljakten ovan
Trötta men nöjda
Efter jakten samlades vi för att summera intrycken och fika.